Ett begär – inte ett behov

Ryms inte dina kläder i garderoben längre? Misstänker du att jeansen du köpte i fredags kanske inte var helt livsnödvändiga? Känns det inte längre bara bra när du handlar H&M-kläder på 70 % rea? Du är inte ensam.

Juni 2010. Mina garderober håller på att svämma över. Bokstavligen. Jag tar ner plagg efter plagg från torkstället och försöker febrilt fundera ut hur jag ska få plats med allt. Det hela slutar med att jag med våld klämmer in den sista tröjan i min tredje garderob och hoppas på att dörren ska stå emot det massiva trycket. Men allvarligt talat, hur blev det så här?

Första gången jag köpte ett klädesplagg för egna pengar tror jag var -06. Jag var tolv eller tretton, på besök hos min farmor och farfar i Göteborg. Jag köpte svarta, snortighta Cheap Monday-byxor som inte passade alls, men som jag ändå tvunget skulle ha. Sedan dess har det mest gått utför.

Jag köpte i våras kläder för kring tre fjärdedelar av alla pengar som jag hade att göra av med varje månad. Nya sneakers, gamla jackor, snygga kavajer, fula t-shirts. Jag har nog aldrig riktigt kunnat diagnostiseras som en shopaholic, men nog kändes det allt riktigt skönt att ha den där nya, stela, rena, snyggt förpackade skjortan tätt intill sig i ännu en plastkasse på väg hem. Det kändes bra. Riktigt bra. Nästan som att hela jag hade blivit lite bättre. För det är något speciellt med det där att köpa nya saker. Med en ny t-shirt och sedan ett par nya svarta lackskor man spanat på i flera månader skulle man kunnat ge sig själv en ny chans. Du 2.0 – Harder, Better, Faster, Stronger. Tills man köpt lackskorna och t-shirten och inser att man fortfarande är samma gamla vanliga halvneurotiska jag. Men kanske om man skaffar den där nya stringhyllan också…

Till slut kändes det inte så himla bra längre. Den tillfredsställelse jag känt efter varje inköp byttes gradvis ut mot ett slags obehag. Jag började fundera över vad jag faktiskt skulle ha den där klockan till – jag hade ju redan tre stycken andra. Och vem gör den där t-shirten för 149 konor från H&M? Hur mycket pengar får den arbetaren och hur har kläderna tillverkats? Hur mycket vatten går åt? Hur mycket kemikalier används under produktionen av en tischa, som jag kanske använder 2–3 gånger innan jag ledsnat på den?

Så gick mina tankar i höstas. Jag köpte en väldigt begränsad mängd kläder och nästan allt på Second Hand. Jag googlade loss lite på ämnet och märkte att jag inte var ensam. Judith Levine bestämde sig redan år 2004, alltså två år innan jag gjorde min shoppingdebut, för att genomföra ett i stort sett shoppingfritt år. Om det skrev hon boken Not buying it: My Year Without Shopping. Ann-Christin Gramming gjorde en svensk variant och tog sitt sabbatsår från shoppinghysterin år 2007. Boken som blev resultatet av hennes erfarenheter har dock en tveklöst fyndigare titel – Köp inte den här boken!

Nyligt publicerades också den svenska boken Modemanifestet: De stilsmartas handbok av Sofia Hedström, journalist och modeskribent i SvD. Hennes bok fokuserar på just kläder och den smått perversa trenddyrkan som tar upp allt mer plats, tid och resurser i våra liv. Sofia menar att massproducerade plagg av låg kvalité inte är mode. Hon slår ett slag för att alla kan förnya sitt klädutbud genom att sy om, klippa till och göra eget istället för att köpa en ”fredagstopp”, som enligt henne är garderobens motsvarighet till ett engångsligg. Hon kritiserar också den stora bristen på insyn i branschen och påpekar hur svårt det är att få reda på alla steg i hur tröjan man håller i handen faktiskt kommit dit. Jag kan inte annat än att hålla med henne om det mesta hon säger.

Ändå finns det en hel del kvar att prata om och det är lång väg innan vi uppnått samma medvetenhet gällande kläder som i matbranschen. Personligen skulle jag till exempel vilja lyfta fram att överkonsumtion av kläder inte längre bara är ett problem för modeintresserade unga kvinnor. En hel generation män är nu också invanda i att det man har på sig definierar vem man är – nu för tiden verkar kläderna verkligen göra mannen. Nu, snart ett år efter att jag började ifrågasätta mina konsumtionsvanor, kan jag berätta att det inte är sant. Mina vänner slutade inte tycka om mig för att jag började gå klädd i plagg jag trivs med hellre än sådana jag ”borde” tycka är snygga. Visst är det en klyscha, men man känner sig faktiskt också snyggare när det man har på sig känns okonstlat, när det känns som ens eget val.

Så pröva för all del att handla mindre. Handla saker som andra redan ägt eller byt med varandra. Var inte rädd – jag lovar att det går bra. Kanske kommer det till och med att kännas som att en tyngd lyfts från dina axlar. Det skulle ju förstås delvis kunna kännas så för att du kan ta av dig pälsjackan du har på dig i 20 plusgrader enbart för att senaste ELLE sa att det är helt rätt just nu. Men kanske, kanske också för att du slipper bidra till att jordens resurser allt snabbare tar slut. Kanske för att du slipper följa en vilja som inte är helt din egen. När du köper plagg efter plagg trots att du knappt hinner ha på dig alla. När shoppingen blivit det centrala, inte kläderna du köper. När din klädkonsumtion blivit ett begär – inte ett behov.

Kommentarer

  1. Jag har köpt två tröjor på två år.
    Slå det du.

    Petter 2011-05-26 18:25:13 svara

  2. Jag är just nu mitt uppe i mitt "inte-köpa-nyproducerade-kläder-år". 5 månader har snart gått, två klädbytarträffar är avverkade samt en (hel) del secondhand shopping. Garderoben min har fortfarande plats till många HM tröjor men inte samvetet mitt. Ur ett klädperspektiv så leker livet, varierad garderob + en hyfsat stabil ekonomi.

    Småsteg.nu lär vara en av de bättre sakerna som hänt mig på sista tiden! Tack.

    Martina Sjöland 2011-05-26 18:50:49 svara